Medier som t.ex en blogg, som denna, är till för att få uttrycka sina innersta åsikter, tankar och känslor. Man har rätt att säga vad man vill, om vad man vill och ha åsikter om NN om man vill. Så länge det inte är rena personangrepp eller smutskastningskampanjer man driver, så är det i mitt tycke helt okej. Och det kommer jag att göra här på min blogg vare sig ni vill eller inte.

  Vi lever i en demokratisk del av världen. Och enligt Sveriges Rikes Lag så har vi yttrandefrihet. Det hade vi i alla fall sist jag kollade. Yttrandefriheten är något som jag kommer att slåss för, oavsett hur det än går till, politiskt eller bara här på min blogg. Så det så, sug på den.

  Yttrandefriheten är något som vi ska vara stolta över. Det är inte alla människor som är förunnade att ha sådana privilegier. Och detta privilegium är något som vi alla måste ta fasta på och vara rädda om. Man vet aldrig hur länge vi har den kvar.

  Om det nu är så att någon där ute känner sig träffad eller för den delen kränkt; Okej för det. Kanske du förtjänar det, kanske inte. Men inget namn nämnt och då är ingen nämnd. Tolka det hur du vill. För hur vi än vrider på problemet så är det alltid någon som tolkar det fel. Eller hur?

Du som läser detta och för detta vidare har ju full koll på allt. Är vi så jävla jobbiga, när vi kommer hem och bara vill ha en stund för oss själva? Stör det dig att vi inte tar långpromenader i höstmörkret, i blötan, i det bistra klimatet? Stör det dig att vi kanske bara vill ta det lugnt någon gång? Glömde förresten, ursäkta att vi inte har något "riktigt" jobb att gå till. Lata studenter, sluta lek, väx upp. Jag blir bara så jävla trött. Och nu biter jag ifrån. Lägg av!

  Nu är det ju så förstår du, lille vän. Att vi är vuxna. Vuxna nog att ta egna beslut, att ta chansen till att förverkliga en dröm. Förstår du? Vi vågar nämligen ta steget från att drömma. Det är mer än vad många vågar göra. Något som många drömmer om att våga göra. Som många inte vågar.

  Den som vågar blir folk snabbt misstänksam mot. Avundsjuka kallas det även för. Och bara för att folk missunnar oss den möjligheten, så anses vi annorlunda. Det tittas bakom gardinerna, kollas på klockorna, kanske det även antecknas ner i något block intill vädernoterna. Vad vet jag? Men hallå! Vi finns här, rakt framför er, helt normala med en dröm. Ni behöver inte vara så jävla inställsamma när ni ändå har en annan uppfattning.

  Och om ni inte tål att höra någon av dagens sanningar, ja då får ni ta det som det är för jag ändrar inte på något. Vi stör ingen! Och våra läsare finns i hela Sverige, och finns det någon närmare, ja väl bekomme.

  Vi vill bara skriva, och vara ifred när vi gör det. Bara att acceptera. Vi har en dröm, och vi håller på att förverkliga den.

  För övrigt så kan man köpa våra böcker både som vanlig pappersbok och e-bok på:    www.bra-leve-forlag.se eller på någon av de vanliga internetbokhandlarna som finns på nätet.

Ståle

Har precis, eller rättare sagt i förmiddags, lyssnat på en duo som kallar sig för Mandorla. Måste ju bara göra lite reklam för dem. De finns att lyssna på Spotify. En vän sedan gammalt som provat på livet som popartist. Ärligt, så påminde det faktiskt om Beatles och Beach Boys, musik från det goda 60-talet. Lite flummigt och vad ska man säga "piece and love" kanske. Typiskt för Martin Bärjed, hela han gestaltat i toner. Stå på dig. Endera dagen hittar du en bortglömd text från någon berömd svensk författare som du kan sätta musik till, och vips så har du en ny Mandodiaoeffekt fast för Mandorla istället. Go for it Martin! Men du vet väl hur man gör.

Men tyvärr, inte min typ av musik. Men jag gillar ändå att du håller på.

Okej, Värmländsk Bokmässa på Karlstad CCC under helgen som varit. Vad ska man säga? Det blev nog inte det lyft som vi hade trott. Man hade ju lite större förhoppningar efter VF:s artikel om oss. Vi hade ju lika stort utrymme som Ninni Schulman. Kommentarerna var många och olika, och inte minst; förvånande. Men framför allt så tyckte jag att försäljningen var rent usel.

"Finns det inte tillräckligt med deckarförfattare i Värmland?" eller "Hur många får det plats egentligen?"

"Nej usch, jag läser inte sånt!" sa en äldre dam och ryckte till sig av karamellerna som stod intill Röd Vinterängel, rädd för att få lite blod på sig. Hon siktade länge. Säkert i 5 minuter.

"Jag, nej jag läser inte böcker." ????? Och vad fan gör hon på en bokmässa måste ju frågan bli då? Hon har ju ändå betalat sig in. 40 kr för personer över 25 år. Till en plats där det bara finns, just det, böcker. "Jag läser inte böcker."

Man tappar ju hakan. Skakar på huvudet åt personen(erna) ifråga. Än är nog inte den siste, ja ni vet, född. Hopplöst. Vad säger man? Ge dem en karamell!

Men det fanns ju, som tur va, lite ljuspunkter. Glada människor, sådana som blev glada bara av att omges av böcker. Människor som mig. Många stannade faktiskt till vid vårt bord. En del vänner och många nya bekantskaper, förhoppningsfullt återkommande läsare. En del var uppriktigt intresserade av hur det fungerar. Och då inte bara som författare utan även som egenutgivare på eget förlag. Skitkul faktiskt. Labbe, Martin, Urban! Kul att ni hittade fram till oss. Per-Arne och Anki; vi ses igen. Och kram till Helena och grabbarna.

Fascinationen, eller fasan(itation) över Tove´s omslag till Röd Vinterängel var direkt öronbedövande och tydligen något diskutabel. Hur äckligt de än tyckte att det var med allt blod, så fanns det bara ett ord som de kunde samlas under; fascinerade. För så är det ju, blod trollbinder folk, vare sig de vill eller inte. Hemskt eller inte, för nog fan vill man läsa om det. Nyheterna eller som roman, bara att välja. det finns runt omkring oss. Senast i Ljungsbro, vilket direkt för tankarna kring Röd Vinterängel som handlar om just psyksjuka människor som finns runt oss i samhället. Människor som inte vet hur sjuka de är, människor som inte tar sina mediciner. Farliga människor. Det är bara det att vi inte vet hur de ser ut, inte föränn det är för sent.

Men många gav även mig beröm för mitt omslag till Ankharen. Dock inte samma ögonbrynshöjande effekt som Röd Vinterängel gav upphov till. Men det gav dock ett intryck av mystik och spänning som lockade en del besökare.

Och med mässdebuten bakom sig har man ju fått lite reflektioner på vad som behövs till nästa gång. Lärorikt. Nu är det bara att fortsätta med marknadsföringen, få folk att se oss, få folk att läsa oss. Vi kommer att ta till ett nytt grepp, för vi är ju lite annorlunda. Vi är ett par som skriver tillsammans, men på helt olika kriminalromaner. Visst finns det ideér om ett framtida bokprojekt ihop, men inte ännu.

Sveriges nya deckarförfattarpar, det var vad som gick ut med VF:s artikel om oss inför bokmässan och så kommer det att bli. Jadå, jag var lite kaxig under intervjun, antydde faktiskt redan vid första mailkontakten att vi var lite annorlunda. Och de nappade på det. Det annorlunda deckarparet, det är vi det. Hör ni det? Och kom ihåg vart ni hörde det först. För det kommer mer om oss.

Ståle